Herregud.. hur kan man göra så..
Då jag saknar någon att ringa när som helst och prata om vad som helst, och då jag saknar en dagbok som jag alltid skulle ha på mig så måste jag vända mig hit - för jag måste få avreagera och reflektera över vad som just hänt. Jag är helt tagen.
Jag känner mig skamsen, stolt, rädd, oförstådd, och fruktansvärt förbluffad över hur någon kan göra något sånt här.
Allt började med att jag kom upp från Tekniska Högskolans tunnelbana.
Där uppe precis vid trapporna stod en liten flicka och såg ut att söka någon i mängden folk som strömmade upp längst trapporna. Jag tittade nyfiket och fundersamt, vem skulle låta en så ung flicka stå och vänta ensam?
Jag gick förbi långsamt och tittade med jämna mellanrum för att se ifall någon i folkmassan visade sig vara en förälder. Ingen stannade.
När jag hade kommit in genom skjutdörrarna blev jag äcklad och förbannad över hur lite folk verkade bry sig, ingen slängde mer än en blick på flickan för att sedan obekymrat ta sig vidare i sina liv. Jag stannade upp.
Jag iakttog flickan inifrån Östra stations vänthall. Något kändes fel, och jag tyckte mig kunna se en rädsla i hennes ansikte. Det var droppen.
Jag gick ut och hukade bredvid fickan och frågade varför hon stod där ensam. Hon svarade med gråten i halsen att hennes mamma hade 'gått in där' samtidigt som hon pekade mot vänthallen jag just kom ifrån. Direkt efter sa hon 'jag är rädd'.
Jag tänkte att om modern gått in i vänthallen måste det bästa att göra vara att gå in med flickan till sin mor. Så jag frågade henne ifall hon ville att jag skulle hjälpa henne finna sin mor. Hon svarade ja.
Just som jag reste på mig och tog ett långsamt steg mot vänthallen dök en kvinna upp från vänster om uppgången, därifrån taxibilar och bussar finns. Jag hann säga 'aah där' innan jag blev avbruten av kvinnan som argt sa till sin dotter:
"Jag sa åt dig att vänta här i FEM minuter, Martina. Och vad har jag sagt om att prata med främlingar?". Hon tittade inte ens på mig.
Jag gick därifrån direkt och medan jag, förbryllad över vad som just hänt, gick in i vänthallen igen så kom en kvinna upp bakom mig och sa:
"Jag tyckte att du gjorde rätt", till vilket allt jag kunde svara var "Jag tror inte mamman tyckte så, men man lämnar inte ett barn ensamt sådär!". Kvinnan höll med.
Efteråt satte jag mig på en bänk för att invänta mitt tåg, och alla möjliga tankar om vad som just hänt började snurra runt i mitt huvud. Och självkritisk som jag är började jag med att tänka på allt jag hade gjort fel.
Jag skulle förstås, om något, stått kvar på platsen med flickan. Jag skulle också yttrat mina åsikter till modern.
Jag förstår ifall modern trodde jag var pedofil, vilket känns kränkande men som sagt, jag förstår. Det gör mig dock väldigt ledsen att tänka, att någon skulle tro något så hemskt om mig.
Och vad jag inte kan förstå är hur någon kan utsätta sitt barn för något så traumatiskt och psykiskt påfrestande. Inte nog med att hon lämnade sin dotter ensam, rädd och vilsen, hon skällde även ut henne efteråt för att hon sökt skydd hos någon som räckte ut en hjälpande hand. Det känns som att jag nu spelat en stor roll i den här flickans framtida (vad jag antar) problem att lita på folk, speciellt killar. För hur sannolikt är det att modern inte kommer berätta hur hemsk jag förmodligen skulle vara, och hur illa det kunde gått? Flickan kommer med stor sannolikhet bli tärd av det modern säger och den känsla av trygghet hon måste ha känt när någon tog henne under sin vinge när hon var så rädd som hon var.
Jag hoppas, med hela mitt hjärta, att flickan (jag vill minnas att hon hette Martina, men jag är inte säker) innerst inne kände (och fortfarande känner) att jag endast ville hjälpa henne. Vad modern anser rör mig inte, med tanke på hur världen ser ut förvånas jag som sagt inte över hennes reaktion.
/ j to the b
